Jag är iaf en tjej som är född 1992 i en liten by utanför Blekinge. Äldst av tre barn så har två småbröder som inte har något djurintresse överhuvudtaget knappt. Redan då som liten var djurintresset stort. Under åren jag bodde hemma fanns hundar, kaniner, höns, marsvin och katter hemma. Inte samtidigt dock hm eller jo det gjorde det ett tag.

Trolle fick vi avliva när han var runt 8år. Då hade han under nästan hela sitt liv haft hudproblem av alla olika slag och nu kände vi inte för att utsätta honom för mer. Minns tyvärr inte så mycket av honom. Han var en sån hund som knappt märktes. Var ofta man trodde att han var död hemma men han bara sov VÄLDIGT djupt och kunde ibland snarka högt med.

När Bamse blev åtta så hittade vi en annons i tidningen om nuffevalpar nära oss. Vi åkta och tittade och tingade såklart en. Balou kom hem som nio veckors valp. Full av självsäkerhet och energi. Bamse visste inte vad vi tagit hem för lite hårboll. Efter någon vecka så började Bamse tappa massa päls. Efter en resa till veten visade det sig att han hade hot spot och även gått ner i vikt. För att komma tillrätta med detta skulle man först raka ner honom helt och sedan ett utredning på varför han gått ner i vikt. Så vi tog bort honom. Han skulle fått bo inomhus och han hade hela sitt liv bott utomhus.

Så Balou blev ensamhund. Inget som bekymrade honom det minsta. Energi som tjugo nuffar hade han och lyssnade inte på någon annan än sig själv. Han var en underbar hund att promenera med och cykla med. Eftersom han var rätt liten så fick jag äntligen ta med honom på promenad. Han gick fint fot och drog aldrig. Dock var det bara med mig och pappa han gjorde detta. Trots enträgen träning och mycket jobb så var båda min bröder och mamma rädda för honom när han var ett år gammal. Så han lämnades tillbaka till uppfödaren. Jag förstod ju själv att det inte går att ha det så hemma. Han hoppade på alla i familjen och drog som en idiot när dem var ute samt då även hoppade.

Då var vi utan hund ett tag. Ca ett år och vi kände ganska snabbt att nej utan hund kan vi inte vara. Så Sudden köptes som valp. Underbar hund och han blev mer som min hund. Men han var mycket svårtränad. Vi gick valpkurs med honom och då lärde han sig lite och det var väl det enda han lärde sig ungefär. När han var ca två år så började jag på gymnasiet. Tanken var att jag skulle ta med honom till skolan. Jag hade med honom en dag och pappa var snäll att köra oss dit. Så skulle vi hem då. Vilket innebar tåg och buss. Men tja han vägrade hoppa på tåget så var bara att ringa pappa igen. Han gick alltså inte att få med till skolan. Jag fick bara mindre och mindre tid och mina föräldrar var inte så intresserade längre. Så han började rymma och det märktes tydligt att han inte trivdes. Därför lämnade jag bort honom till en uppfödare i närheten. Kan inte annat än tacka Inger Johansson något så otroligt mycket för att hon tog emot Sudden. Sudden fick det så bra hos henne. Han blev friröntgad, fick en kull valpar och ställdes ut. Jag fick dessutom träffa honom ofta. Tyvärr fick han bara efter ett tag borrelia och som följd av det hjärnhinneinflammation. Dem fick då tyvärr ta bort honom.